Hjälp-snart-är-jag-ungdom krisen

NU KÖR VI. På en dator ute i skogen fann jag en bildmapp med namnet me!, innehållande bilder på bara mig, mig, mig och mig, en rejäl dos av tänkbara tokiga och söta poser (lipgubbar :P :p :P, sura miner :( :( :( och så oskyldiga flin det bara går att få till :) vs. :D )och om hur det är att vara tolv år. Fyfan, vilket steg att bli teenage girl. Alla enskilda bilder var även noggrant döpta efter passande aktivtet slash ansiktsuttryck.
Tackar mig själv nu i efterhand för min egoism!
smile ~sitter i mitt rum och bara ler lite~
jag ~pratar i telefon efter kanske första året på festival, 12 år och dygnrak?~
Smile like you mean it ~Får kramp i kinderna~~ Gullig...~hänger i soffan, ler plötsligt lite gulligt, bara sådär~
hmmmm...~försöker att posa men vet inte riktigt vad jag gör, hur man gör, eller spelar jag bara svår kanske?~

Gästbloggning

Idag är det Jullans andra halva Eddan som fick blogga!
Igår satte Julia sig på ett flygplan och lämnade sina vänner ståendes på flygplatsen för en andra gång.
Och för en andra gång fick jag även vara med om att se henne gå iväg.
Tystnaden som lägger sig i vårt gäng när Julia åker är ingenting att leka med.
Alla tittar tankspritt ut igenom fönster, ner på sina händer, upp i himlen osv. Det är en sorglig stämning. De måste säga hejdå fastän de inte riktigt vill.
Men man kan också se något tändas inom dem, en dröm om att åka till Europa och Sverige kanske. Henry och Jacob diskuterar hur och när och var de ska åka när de knappt ens har tänkt tanken förut i sina liv.
Det viktigaste är att Julia har gjort en enorm skillnad för de här människorna, och det märker Eddan då när hon blir kvarlämnad.



Puss och kram från en ensam pippi utan snus

Summer turns into wintertime, time into memories

Jag vet inte riktigt hur det känns att lämna Nya Zeeland imorgon eftermiddag. Blandade känslor inom mig, de dök upp så plötsligt nu mitt i natten så här inpå morgondagens monsterresa. Jag hatar avsked. Jag hatar att slitas ifrån en värld för att plötsligt befinna mig i en helt annan. Jag hatar att ha nära vänner på två platser så oändligt långt bort ifrån varandra, antingen har man det ena eller så har man det andra, det finns inget mellanting.
Det är skrämmande! Att livet på olika ställen kan se så jävla olika ut. En månad går fort och en månad har nu passerat- tid är något som förstummar oss alla, vem begriper sig egentligen på tiden som passerar? Inte en endaste kotte.
Imorgon står jag där igen, i den så välbekanta flygplatsmiljön för att säga hejdå till vänner, precis som jag gjort en gång förut. Momentet jag knappt pallade. Att se en efter en i ögonen för att påbörja den overkliga avskedsprocessen, alla ståendes som stackars hundvaplar och ja, vart börjar man? Sedan känna hur man lyfter marken, svävar ovanför molnen med känslan av att inte veta när man kommer att få se människor man just haft i sin famn framför sina ögon nästa gång.
Ännu ett nytt äventyr inuti mig att tänka tillbaka på - så många fler väntar på mig.
Livet är ett enda stort äventyr.
Jag vill leva med inställningen av att bara må- tyvärr är inte livet alltid så jävla sköj men vad vinner man på att deppa?
Jag är lycklig, väldigt lycklig. Men rädd. Rädd för att lämna ännu igen. Rädd för hur fort dagar susar förbi. Men glad också. Varje dag som passerar=en dag närmare studenten. En dag närmare livet. Livet är mitt, livet är framför mig
På torsdag strosar jag i Stockholms vinterkyla istället för Wellingtons bohemiska sommar reggae vibrationer. Hejhej!

I'm just a soul whos intentions are good

Ingen ska någonsin få hålla kvar mig sådär i två månader i undran och ovetan igen, för det gör ont. Riktigt förbannat ont och det är inte värt det. Saknad sliter på hjärtat. Det viktigaste är att man är snäll. Inte Svensson snäll "Åh vilken fin jacka du har", utan snäll mot sig själv och snäll mot sin omgivning genom att vara ärlig. Det är att vara SNÄLL. Vissa människor är rädda för allt, rädda för att såra. Rädda för att konfrontera och låter istället tystnaden få tala. Tystnaden som inte säger ett skit förutom tusen tankar och oklarhet. Låter man tystnaden istället för ord tala så har man styrts av sin rädsla, gjort precis det man inte velat, alltså sårat. Jag har aldrig riktigt blivit sårad förut, jag litar oftast på människor som tycker om mig och det har jag kommit långt på. Men nu känner jag mig faktiskt dissad, av någon jag tycker om, som jag lagt energi på. Inte dissad som i DIZZAD "min pojkvän dumpa mig för nån jävla blondinjävel" utan mer dissad som "jaha, är det så här lite jag betyder för dig?". Människor man tror att man känner känner man inte tillräckligt och det är sorgligt. För jag vill inte släppa fina personer, sådana vill jag ta till vara på. Sådana som säger att de aldrig bara skulle dissa mig, aldrig glömma bort mig för att jag är speciell och fin vill jag kunna lita på. Tyvärr är det bara ord för vissa, men ord tar jag in djupt. Det har jag lärt mig att jag ska vara mer vaksam över i framtiden.

Tala alltid med hjärtat. Kör med raka puckar, ta inga genvägar. Mesighet är varken bra för den som är mesig eller den som får ta skiten av den. Dra inte ut på saker, då leker du med andras hjärtan. Visa respekt mot sådana som betyder något. Få dåligt samvete när du vet att gjort någon annan illa och be om förlåtelse på riktigt. Lev livet, njut av varje andetag och ha respekt för kärleken!
Nu ska du och jag på lite äventyr!

Det blåser kallt i en tveksam stad

Om ena skosulan plötsligt går sönder när du knallar längs Arvikas häftiga gator, då löser man det genom att diskret placera ett tuggummi emellan sulan och själva skon. Det är så vi jobbar här i Värmland. Men jag vet inte riktigt, vad säger ni till exempel i Stockholm?

"Alltså Julia, vafan har du noll IQ eller?!" Det fick jag höra av min bäste vän imorse då vi promenerade i den friska morgonkylan då jag försökte men inte lyckades öppna den där jävla dagisgrinden. Jag kände mig hemskt osmart och med den kommentaren plussades det på 100 gånger mer. Sanningen är att jag annars har gått en annan väg för att undvika just den där obehagliga känslan av misslyckande.

En av mina mål för den här oerhört stimulerande hösten är att bli lika skillad som man ser ut att vara på att fotografera när man går runt med en sprillans ny systemcam korsad över armen lika världsvant som man håller en guccihandväska. Nu tillhör jag tyvärr en av dom där 1000 andra fjortisarna som tycker att det är azzballt att ha en systemare men som samtidigt varken vet vad zoom eller slutartid betyder. Idag påbörjades det hela i form av en privatlektion av min kära barndomsvän. Jag fick med mig en sammanfattning hem "Manuellt läge- for dummies" är överskriften.Frågan är vad jag ska fotografera när alla mina vänner snart flyttar ifrån mig. Mig själv? Höstlöven? Mörker? TOTAL JÄVLA MÖRKER. SKA BLI EMO.

Jag kommer inte bli deprimerad
INTE
Men rädslan för att bli deprimerad känns nästan värre än att vara just det
Vafan, det är ju bara ett skrämmande ord
Men oron kryper sig på så lätt
Klamrar sig fast på mig som nålvassa klor
De människor som nu förgyller mina dagar med värme och lust till vardagen kommer snart inte att finnas vid min närhet längre
De människor som gör att det känns en aning okej att vara bosatt här igen
En aning okej att faktiskt pallra mig till skolan för att gå klart det här sista året när det redan tar emot
Men strax försvinner dom
Och nu är jag, JAG den som sitter fast
En stor anledning till att jag begav mig kontinenter och hav ifrån Arvika var att staden kvävde mig
Att tiden som passerade gick åt saker som inte stimulerade mig
Att rastlösheten fick mig att tänka efter om jag egentligen andades rätt
Jag är var så jävla less. Så över det. Så redo för nytt
Och nu, ännu mer. Nu när en hel värld har öppnats för mig.
Jag vill bara ha spänning, söker efter spänning
Vill inte bli mätt
Det tar redan emot nu men inte tillräckligt för att fly här ifrån
för jag har de bästa vännerna man någonsin kan tänka sig
Arvika fungerar med vackert sällskap runt omkring en
Arvika känns hopplöst livlöst utan det
Dött
Är omotiverad men vet samtidigt att man vill om man kan, men jag vill ju inte?
Är rädd, men vägrar styras av min rädsla
Men innerst inne är jag livrädd


Men idag hade jag studiedag, något som självklart skulle firas.

Olle fyllde år och vi hade ett surprise party
men utan Olle...Heltokigt Jag laddar för att dela med mig av några fina ord Fredrik var näst på tur att hålla tal. "Om bara Olle hade varit här."Och däckar, innan kaffet till och med. Han pallade inte riktigt med draget. Fullt förståligt! Tack för presenten som du lämnade kvar Olle.

Bakslag

Alla säger att ett år går så fort. Jag vet att det gör det. Ett år passerade fort när varje dag var som ett äventyr. När den svindlande tanken av att befinna sig kontinenter och hav hemifrån alltid bärdes med i hjärtgropen. Men nu ser det så annorlunda ut.

Baksmällen. Den har kommit nu.

Jag blev så van vid att leva lätt och fritt. Spricka upp av leenden när jag satt på toaletten eller gick ut från mitt hus innan en dag på skolan. Det behövde inte vara särskilt hypade tillfällen liksom, sånna där moment kunde vara dom allra starkaste just för att så mycket då föll över mig. Det fanns inget stopp på lycka till livet. Sitsen jag befann mig i fortsatte att förvåna mig tills dagen då jag faktiskt begärde mig hem. Tillbaka. Det var inte förren då jag insåg vad jag faktiskt hade varit med om för allt kändes så självklart. Så mycket kommer fortfarande upp nu i efterhand. Så mycket att smälta. Försöker fortfarande fatta att NZ inte alltid har varit en del av mitt liv. Nu så självklar.

Ofta tittade jag upp på stjärnorna, tänkte att vi var under samma himmel, såg samma sak men befann oss så oerhört långt ifrån varandra. Jag önskade så ofta att ni hade kunnat få se mig, höra mig, känna exakt hur jag kände, ta del av mina fina stunder. Men det var jag, ute i världen. Total jävla frihet!

Från att ha varit ett år i Nya Zeeland till att ännu igen bosätta sig i ett litet bekant Arvika är en enorm omställning. Ett enormt kliv tillbaka. Ett bakslag. Nu är det plötsligt som att jag sitter fast. Väggarna känns så trånga. Vardagen förutsatt. Obehaget i magen försvinner inte ut med mina andetag. En förvirrande panik i kroppen. Jag har vuxit och sett alldeles för mycket för att hitta motivation till att komma tillbaka till något som känns så avlägset och avklarat.

Jag förstår inte vad som sker med mitt liv längre. Alla mina närmsta vänner har tagit studenten, planerar stora resor och flyttemål. Min gamla klass syns längre inte till i skolkorridorerna och deras existens har istället bytts ut av tomhet.Tiden har dragits tillbaka. Jag hade mitt år i Nya Zeeland och det här är priset jag får betala. Att ha blivit ett pucko, men det är det värt.